Den katolska mässan

Vår Herre Jesus anförtrodde Mässans firande till Kyrkan, som har överlämnat Mässan till oss genom århundradena via de olika liturgiska traditionerna, särskilt den traditionella romerska riten som har förmedlats genom obruten apostolisk tradition. Bönerna och riterna utvecklades genom århundradena för att förklara och manifestera inför hela Kyrkans ögon de outgrundliga rikedomarna i den väsentliga rit som Herren efterlämnade.

Detta liturgiska bruk bevarades, inte bara för att undvika felaktigheter, utan också och inte minst för att tron skulle lämnas vidare oavkortad, ty normen för kyrkans bön svarar mot normen för hennes tro (lex orandi lex credendi). Framstående bland de påvar som visade sådan omsorg var Sankt Gregorius den store (✝ 604), som förordnade att den heliga liturgins form, så som den firades i Rom, skulle definieras och bevaras. Han strävade efter att föra vidare både den katolska tron och de gudstjänst- och kulturskatter som romarna hade samlat på sig under de föregående århundradena till de nya folken i Europa, och tillslut även till Sverige.

Under århundradenas lopp har många andra påvar varit särskilt måna om att den heliga liturgin skulle bevaras. En av de främsta bland dem var den helige Pius V (✝ 1572), som i enlighet med den önskan som uttryckts av konciliet i Trient, med stor pastoral iver förnyade kyrkans hela liturgi, såg till att liturgiska böcker som korrigerats och ”återställts i enlighet med fädernas norm” publicerades och tillhandahöll dem till hela latinska kyrkans användning.

Denna liturgi är ett arv som långsamt byggts upp av våra fäders tro, deras brinnande andakt samt den teologiska reflektionen kring Passionens sakrament. Det är i kontakt med denna Mässa - där vi också betraktar den västerländska civilisationens renaste mästerverk - som våra själar lyfts upp och våra hjärtan utvidgas, samtidigt som vårt förnuft njuter av den mest autentiska eukaristiska läran.